Empty
Seriöst, jag har svårigheter att gå vidare. Eller, jag vet inte hur jag skall säga det. Jag tror inte det bara är saknaden av Cali som gör att det gör ont, men också för att jag inte riktigt trivs med livet hemma. Denna sommar har varit sugit musten ur mig känslomässigt, allt bara vändes upp och ned, min familjesituation förändrades radikalt och jag vet att det är en bidragande faktor till att jag längtar bort mer än vad jag skulle gjort annars. Jag saknar mitt liv där, så är det bara. Jag blommade ut och blev en mycket lyckligare människa under den tiden men jag känner mig inte lika lycklig längre. Mest för att jag inte riktigt trivs.
Det är många som är borta och reser länge, men det är skillnad på att backpacka i Asien eller att bo och plugga utomlands och skaffa sig ett liv därborta, en vardag med plugg, räkningar och allt annat man har hemma. Det blir mer 'på riktigt' då. Jag hade ett liv där som vi alla hade byggt upp från inget, vi kom dit utan boende och utan trygghet och vi hjälptes alla åt och skaffade oss bostad och vi blev som systrar. Ibland istället för att prata med min familj om jag är ledsen så vill jag prata med mina tjejkompisar som jag bodde med, de blev min familj. Vi sågs varje dag och vi såg varandras alla sidor och trots det blev vi alla tajta. Jag saknar det. Mitt liv där borta kommer aldrig igen och är nu helt borta, på riktigt så är det sorgligt.
Jag saknar att promenera över skolan och se havet, se palmerna och andas in friska havsvindar, ta en lunch på skolan med kompisar, gå på roliga lektioner och lära sig saker, komma hem och mötas av favorittjejerna. Ingen dag var tråkig. Jag saknar verkligen skolan, jag önskar jag kunde gå en hel utbildning där, speciellt med min fantastiska favoritlärare som dessutom skrev ett Recommendation letter om mig som jag fick för en vecka sen. Helt sjukt, om mig liksom! Ett papper där han förklarade hur jag utvecklats och hur duktig, motiverad och ambitiös jag var, hur han såg fram emot att få följa med på min resa genom livet där jag skall uppnå mina drömmar. Vill gråta varje gång jag läser det. Jag kanske aldrig träffar honom igen. Det är fa-an sorgligt. Jag vill inte mer.
FAN. Fan också. Jag är ledsen...och tom. SB var det bästa jag gjort, men tiden hemma efteråt har varit svår to be honest.
