Week 8
Redan två månader klara. Skrämmande. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det. En del av mig tycker det är skönt att det går hyfsat snabbt men en del av mig får panik. När jag tänker på att jag skall lämna detta ställe i slutet på maj får jag hjärtklappning. Detta är mitt hem nu. Santa Barbara är min trygghet. Men i juni kommer det inte vara det längre. Det är sorgligt. Kan inte ens tänka på alla personer jag träffat här som jag inte kommer se igen, förmodligen aldrig. Herregud förstår ni?! Svenska kompisar ser man med stor säkerhet igen. Men inte de amerikanska. Usch, klarar inte av att tänka på det nu.
Jag minns att jag skrev för längesedan på min gamla blogg när jag flängde mellan Stockholm och Alingsås hela tiden att hur mycket jag än älskar att flytta och se nya platser så blir det mer och mer hejdå. Men också många nya hej. Ja, ni fattar. Jag borde bara van. Jag har redan varit borta från barndomsvänner och familj av och till i två år. Men man vänjer sig aldrig. Det är alltid med samma tomma känsla man säger hejdå. Jag brukar aldrig gråta, utan jag blir bara tom och vill vara för mig själv. Kommer bli sjukt kämpigt att sitta på flyget i 16 timmar på resan hem till Sverige sen. Massor med tid att tänka.
Åh, varför pratar jag om detta nu? Behövde väl ventilera lite antar jag. Skall fortsätta pumpa housemusik nu och göra klart mitt assessment tills imorgon i kursen Child Growth and Development; då är jag i mitt esse.
